SE BILDEN

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild. 

2013-02-27 23:57   froderberg

Jag känner igen det där. Ibland är man i ett flow och tvekar inte. Jag kommer inte ihåg om det var Christer Strömholm eller Anders Petersen som pratade om vikten att fotografera intuitivt utan att tänka, utan bara reagera. Då hinner man inte börja tveka.

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:11

Så är det, absolut. Jag har skrivit ett blogginlägg om just den saken tidigare. Sedan är det som vanligt lättare sagt än gjort :-)

http://www.fotosidan.se/blogs/joakimke/att-skjuta-forst-och-tanka-sen.htm

2013-02-28 03:41   MattiasL

Instämmer. Normalt har jag jättesvårt att gatufotografera i New York. Varför vet jag inte, rädd att folk ska bli irriterade kanske. Häromdagen gjorde jag ett jobb om stadens tunnelbanekonst, och började inkludera fler och fler människor i bilderna, riktade kameran rakt och öppet mot folk. Och såklart, inte en jäkel brydde sig, för jag utstrålade att jag visste vad jag sysslade med. Mycket handlar om att fotografera intuitivt, men också att ge sig själv legitimitet.

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:13

Det du skriver om att ge sig själv legitimitet är huvudet på spiken. Det är otroligt viktigt och gör det mycket, mycket lättare att våga. Man vet också att man har en trovärdig förklaring om någon skulle undra.

froderberg 2013-02-28 10:52

Jag har många gånger upplevt att om jag står stilla en längre stund så är det fritt fram att fotografer. Då var man där först och dyker inte plötsligt upp. Folk har sett en med kamera på håll och antagligen tror de att man är ute efter något annat än dem.

MattiasL 2013-02-28 15:48

Det är också min upplevelse. Att låta folk välja att passera en eller inte.

MattiasL 2013-02-28 16:51

Jag kikade på en video med Daido Moriyama. Han är en mästare i att utstråla legitimitet. Han går omkring målmedvetet men ganska lugnt, stannar upp, knäpper en bild, går vidare, stannar till, tar en bild från höften, och så vidare. Det ser så enkelt ut, och det är det nog också. Jag gillar också inställningen till kameror, varken något tjafs om det dyraste, eller någon Christer Strömholm-purism, utan "kompaktkamera och zoomobjektiv är bra, för det är enkelt och skrämmer inte folk."

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 18:39

Daido Moriyama har helt klart en skön stil :-)

2013-02-28 07:04   Mikael Sundberg

Intressant, det är inte lätt det här och jag känner igen det. Jag tvekar nog för ofta :) Måste bli av med det för att kunna ta kanonbilder ute på gatan! Men samtidigt känns det otydligt med regler, man får egentligen inte lägga ut bilder på människor på nätet utan modellrelease? Fick det här som svar från sfoto jurist.. Så det måste stämma? Kanske pga. ny lag?

erro.se 2013-02-28 08:29

Jodå, du får publicera bilder på människor så länge de inte är kränkande. Om bilderna ska användas i reklam så måste den som publicerar dessutom ha tillstånd från identifierbara personer i bilden.

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:15

Precis som Robert skriver är det lagligt att både ta bilderna och publicera dessa så länge de inte ska användas i reklam, eller är kränkande på något sätt. Med den vetskapen blir det nog lite lättare att våga också :-)

Mikael Sundberg 2013-02-28 09:31

Super! Då underlättar det för mig :)

froderberg 2013-02-28 10:54

En modellrelease är ett medgivande att bilder får användas i reklam. I övrigt krävs inga tillstånd.

Mikael Sundberg 2013-02-28 11:06

Så bilder som finns inut i böcker krävs inte tillstånd då dessa sidor används oftast inte inom reklam utan främst omslag som kommer med i reklam? Så det innebär att man kan ha gatubilder i en bok utan tillstånd?

froderberg 2013-02-28 15:47

Nej, bilder i böcker är inte reklam.

Mikael Sundberg 2013-02-28 16:11

intressant, jag har alltid skrivit modellrelease med modeller men nu vet jag att det är inte nödvändigt i bok och sånt som inte är reklam. tack för info

2013-02-28 07:53   Rei Trulsson

Jag känner igen mig i dina tankegångar. Jag behöver också kontinuerlig gatufotografering för att vänja mig vid interaktionen med okända människor. Går det för lång tid mellan fotopromenaderna, så är det nästan som att börja om från början när det gäller självförtroendet, arbetssättet och uppmärksamhet/reaktionsförmåga.

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:16

Visst är det så. Ibland är det nästan lite skrämmande hur snabbt det går att förlora det där flytet :-)

2013-02-28 08:50   tomazon

Att gå omkring i en småstad och fota okända människor med blixt, kallar jag inte feghet. Det är både modigt och provokativt.

För övrigt är min erfarenhet att den där fegheten som jag också ofta upplever, hänger mer ihop med min egen sinnesstämning och hur jag mår, än att jag fotar ofta. Om humöret är lågt från början så är jag extra feg. Är humöret på topp så skjuter jag på allt och alla. Men det har som sagt inte med hur ofta jag gatufotar...

Jag har fortfarande den bestämda uppfattningen att fråga om lov inte är gatufoto för mig. Det blir nån form av streetporträtt som i och för sig är trevligt o inget fel med det.

Mvh Tommy

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:19

Tack för uppmuntran Tommy :-)

Helt klart en viktig poäng. Det beror väldigt mycket på humöret också. Vissa dagar går det hur enkelt som helst, andra dagar får man verkligen jobba med sig själv ;-)

Jag tycker det går att fråga om lov till en viss gräns när det gäller gatufoto. Så länge man inte arrangerar människor eller får dom att ändra sitt beteende tycker jag att det är okej.

2013-02-28 08:55   Benganbus

Du e inte ensam om att tveka!
Känns igen!
Inget konstigt med det!
Tror det e bra att älta det litet också!
Då går det lättare nästa gång tvekan ev uppstår
/B

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 09:19

Ja, som sagt - det är nog något de allra flesta råkar ut för. Håller med dig om ältandet :-)

2013-02-28 11:10   Benganbus

Å så har jag suttit nästan en timme och surfat och tittat på bilder av Leonard Freed!
Tack för den länken och det tipset Joakim!
/B

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 12:19

Det var så lite så :-)

2013-02-28 16:25   alf109

Jag tycker också att stämningen blivit mer hätsk på gatan när man plåtar. Fler verkar reagera och undra vad man håller på med och om man är ute efter något. För egen del har det gått så långt att jag nästan slutat med att gatufota i traditionell mening, jag orkar inte med all misstänksamhet helt enkelt. Sedan sitter säkert en del i det egna huvudet, men jag tycker som sagt att det blivit en hårdare och mer misstänksam stämning på gatan.
-affe

Svar från Joakim K E Johansson 2013-02-28 16:42

Det kan mycket väl stämma det du skriver och i så fall tror jag att det till stor del beror på internet. Bilder kan spridas och användas på negativa sätt så mycket lättare nu för tiden. En kamera blir nästan som ett slags vapen mot individen i det sammanhanget och det vet folk.

Fast personligen tycker jag att det går väldigt bra. Har hitintills bara stött på en enda person som blivit sur. Så mycket kan nog bero på ens inre känsla också, som du nämner.