SE BILDEN

Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.

2011-11-02 21:48   pic-tor

Björnar går i ide under vintern och det är väl en god idé att sakta farten lite när ljuset avtar :). När snön sedan kommer får man lite mer energi och lust och då kan man gasa på lite. Har du förresten gett Ronneby en chans? Eller Kristianopel, där sillen förvandlas till strömming?

/Torbjörn

Svar från Joakim K E Johansson 2011-11-03 08:55

Kristianopel är ju egentligen inte mer än ett villaområde, och Ronneby är allt för litet för gatufoto - enligt min mening. Men visst är det två små fina och mysiga platser .

Då är nog Kalmar och Växjö intressantare om man vill gatuplåta! :-)

2011-11-02 22:16   gwbiker

Jadu din åsikt om vintern delar jag helt...vinterhelvetet e rätta ordet. Fast jag tycker den värsta formen av vinter är kyla och mycket snö. Jag tar mycket hellre en mild fuktig vinter då slipper man isiga bilrutor, snöskottning, man slipper halka och dyra elräkningar. Nä den agen pensionen kommer blir det flytt söderut.

Svar från Joakim K E Johansson 2011-11-03 08:54

Ja, frost, snö, minusgrader är inte roligt det heller. Den dagen jag blir pensionär lämnar jag Sverige! :-)

2011-11-02 22:23   stefohl

Och i morgon ställer Gunnar ut en serie bilder på Operakällaren.

Svar från Joakim K E Johansson 2011-11-03 08:52

Jag planerar att se utställningen i nästa vecka.

2011-11-03 16:11   alf109

För egen del funkar det fotografiska bäst under det mörka halvåret, men jag gillar ju att plåta mörker. :)
Tur att vi är lite olika så det blir bilder hela året. Annars känner jag igen mig i perioderna av stiltje, fast de för mig inträffar när det är som ljusast. På gatan i Karlskrona, den var fin. ;)
Bra film med Gunnar. :)
-affe

Svar från Joakim K E Johansson 2011-11-05 12:59

Ja, det är tur att vi är olika och att vi kompletterar varandra. Det är vad som gör det så roligt och spännande.

Personligen har jag alltid älskat ljus, sol och värme. Trots att jag är rödlätt och lite blek av naturen så känns det ibland som jag är född på fel plats. Det finns helt enkelt någon gen därinne som inte lirar med det yttre! :-)