SE BILDEN
Att känna på gatans hårda verklighet…
Mina försök att utveckla mig som gatufotograf under den senaste tiden har bitvis varit som att få en rejäl uppsträckning. Visserligen får jag skylla mig själv eftersom jag medvetet har valt att gå den hårda vägen. Ja, så hård som den nu blir när man bara använder en analog och helmekanisk mätsökare från 70-talet.
För en person som har varit van vid automatik, snabb seriebildstagning och autofokus de senaste 15-20 åren är det en utmaning som heter duga. Att kontinuerligt behöva göra manuella exponeringsmätningar, att jaga fram varje filmruta för hand, att tänka på hyperfokalavståndet och ha skärpan inställd i rätt läge ger en massa variabler att tänka på som man helt enkelt inte är van vid.
De senaste veckorna har jag därför så ofta jag hunnit traskat gata upp och gata ner i det piniga och isande vårvädret. Jag har övat mig på gatufotokonsten på väg till jobbet, under lunchen och på väg hem igen. Och såklart under helgerna. Jag har sökt, försökt, inväntat, chansat, fegat ur och försökt igen.
Resultaten av dessa gatufotoövningar kan kokas ner till ungefär följande: Missad skärpa med flera meter, skaknings- och rörelseoskärpa, kraftigt felexponerade bilder, ingen filmruta framdragen (blindavfyrning), feltajmade höftskott, bilder på människor som precis vänder bort ansiktet, ställer sig upp eller går ut ur bild.
Men jag ger inte upp gatufotandet. I mina drömmar ser jag nämligen en utställning framför mig med gatufoto från min hemstad Karlskrona. Den första någonsin i så fall, såvitt jag vet. Men just nu känns den drömmen rätt så avlägsen. Hursomhelst. I det här bogginlägget kan ni spana in fyra av de minst dåliga bilderna från den senaste rullen.
Jag såg först den här äldre kvinnan på håll. Det som fångade mitt intresse var att det ömsom såg ut som hunden släpade henne efter sig och ömsom tvärtom. Jag ställde mig en bit bort och väntade, men både hon och hunden avslöjade mig på direkten. Dessutom missade jag att sätta skärpan riktigt bra.
Även denna kvinna såg jag på håll först. Hon stod och väntade i porten och kikade fram med jämna mellanrum. Jag tyckte det såg humoristiskt ut. Men på bilden blev det inte lika kul som jag visualiserade det framför mig. Och så missade jag återigen skärpan.
Det här är ett gatufotoporträtt. Jag såg snubben och frågade om jag fick klämma några bilder. Tyckte han hade en skön stil.
I ärlighetens namn har krånglet fått mig att tveka lite. Ska jag istället börja använda någon av mina digitalkameror? Kanske min Ricoh GX200 eller min 5D med 35/2-gluggen. Hade jag använt den hade jag helt klart satt fler bilder. Fler bra bilder! Eller försvinner spänningen då, utmaningen i det hela. Jag måste nog fundera på saken.
Nåväl, detta var bistert på många sätt. Men eftersom jag gillar lyckliga slut bjuder jag också på dessa arty farty-bilder som en extra liten bonus. Jag varnar känsliga tittare, det kan uppfattas som försök till konstfoto! ;-)
Slutligen. Filmen den här gången var en minst fem år gammal Kodak Gold 200 som jag hittade i en låda. Den blev av någon anledning underexponerad eller underframkallad. Jag vet inte vilket. Eller också tog bara åldern ut sin rätt.
Visst är det en speciell och mycket skön känsla i gamla manuella och analoga kameror. En slags svårbeskrivbar tjusning som lockar. Och det är väl därför jag håller på som jag gör! :-)
Det som slog mig när jag funderade på saken var att man kanske också lite för lätt jämför sina analoga bilder med de perfekta bildfiler som moderna digitalkameror levererar. Och därför upplever man dom som sämre än vad de egentligen är.
Det kan vara så...
Visst kan man plåta gatufoto digitalt. Det är ju vad jag har gjort innan. Men nu har jag fixerat mig vid att de ska ske analog. :-)
Fast jag får se. Jag tänker nog köra lite digitalt också parallellt för att utröna skillnaden i känsla och resultat! :-)
Det var ju skönt att inte alla bilderna var lika bra ;)
Tycker du fått till en skön poetisk ton i några av färgbilderna också.
Sen är det väl bara och fortsätta med det analoga och minimalistiska så länge det ger något.
När det inte gör det får du väl pausa ett tag :)
Visst är det som du säger - man ska köra på så länge det är kul. Helt klart.
De där minimalistiska studierna är bara så rogivande att ta. Jag ser det lite som fototerapi! ;-)
För all del, Canoneten har en tydlig snittbild. Men personligen hänger jag inte med i alla lägen när det rör på sig framför kameran. Så jag behöver som sagt öva lite mer.
Den här gången körde jag med färgfilm framkallad i fotobutik. Kodak Gold 200. Annars är det Fomapan och D 76 som gäller.
Själv är jag inne i en analog fas just nu. Och det är bara att köra på så länge det känns inspirerande! :-)
Stenbilden gillar jag också. Den har en skön färgskala.
Ser att du plåtar med en Canonet QL17 GIII. Jag har också en sådan fast den funkar inte just nu.
Strul med bländarlamellerna. Eller nåt... Den ska få åka på SPA-behandling så småningom. :-)
Jag tycker absolut du ska försöka få igång din Canonet, eller köpa en annan som fungerar. Helt klart den roligaste kamera jag personligen har använt på länge. Jag kommer nog att skaffa minst en till för att ha i reserv! :-)
Och går man på en gata och ljuset inte ändra sig nämvärt, då har man ju en inställd bländare och en tid och så hyperfokal, och då är det ju bara att mata fram och trycka av!?
Å det här andra du nämner, missade bilder, folk som vänder bort ansiktet, rörelseoskärpa osv,
de e inga nyheter, inte mycket att skriva om, det känner jag och de flesta andra sk gatufotografer mycket väl till! ;)
/B
Ps. Fast allt gatufotograferande blir ju så mycket enklare med en M Leica förstås.. ;) :)
Nej, nej , nej. Leica är bara en plåtbit. Det har Micke Berg sagt! ;-)