SE BILDEN
SE BILDEN: Zoomen gör mig till en lat gatufotograf
När jag gatufotograferar med standardzoomen på kameran tenderar jag att bli lite lat av mig. Det är smått besynnerligt, faktiskt. För det är ett alldeles utmärkt objektiv på alla sätt och vis och det motsvarar ungefär 28-80 mm i fullformat. Alltså ett sådant där objektiv som är klockrent att ha och som öppnar upp för mängder med intressanta bildmöjligheter.
Men, när zoomen sitter på kamerahuset är det som att jag slappnar av och går in i ett annat mentalt läge. Jag anstränger mig inte lika mycket som jag brukar och väljer till viss del även andra typer av motiv. Detta har jag i och för sig märkt av ganska länge. Ändå blev det så tydligt för mig i lördags när jag gav mig av in till centrala Stockholm för att plåta under kungens kortege genom stan.
En del skulle säga att detta är ren posthumanism. Det vill säga hur föremål påverkar oss människor. Att de rent av har en inneboende agens som förändrar hur vi tänker, känner och beter oss - vilka är spännande tankegångar.
Trots detta var det ändå roligt att knata runt och fotografera denna speciella dag. Fast nästa gång det är dags för gatufoto får nog zoomen stanna hemma. Den gamla sanningen är nämligen fortfarande sann: Begräsningar gynnar kreativiteten och de gör också att du anstränger dig mer.
P.S. Men var är bilderna på kungen och drottningen, undrar kanske någon? Jo, jag gjorde som Henri Cartier-Bresson under George VI:s kröning i London 1937. Han tog nämligen inte en enda bild på kungligheterna, utan enbart på åskådarna och på det som hände runtomkring.
Bra bilder!
Ja, det händer i alla fall något hos mig när jag kör med mina fasta gluggar. En slags ökad medvetenhet. Liksom att begränsningen tvingar mig att tänka till lite mer.
Fina bilder ändå, trots lättjan. Den svarta hatten får extra plus. (Själv har jag faktiskt inte fotograferat liknande händelser sen 1973 och ”gamle kungens” begravning. Då 28mm och Tri-X. Those where the days :-) )
/Gunnar S
Inte så dum idé egentligen.
Mvh
Fredrik
/Gunnar S
Tri-X och 28 mm är en klassiker, så är det bara :-)
Senare i höst har jag en roadtrip i USA på schemat och initialt hade jag nog tänkt mig att ta med min Leica M med en 28 mm, 35 mm och kanske 50 mm eller 75 mm. Men, av olika anledningar och att det inte kommer att bli så mycket gatufotande så tror jag faktiskt att det blir en Fujifilm X-T2 med 16-55-objektivet som kommer att tas med. Tror att det kommer duga alldeles utmärkt.
Helt okej gatufoton, zoomen till trots!
Mvh
Fredrik
Jag har faktisk kört den där metoden rätt mycket, men dels så kommer jag hela tiden av misstag åt gluggen och råkar på så sätt ändra brännvidden utan att veta om det. Så plötsligt när jag ska knäppa en bild så är det inte 23 mm längre, utan något helt annat.
Å dels är det lätt att falla för frestelsen och börja zooma. Ungefär som det är svårt att sluta äta godis samtidigt som det står en full godisskål på bordet ;-)
Men, visst! Är man inte lika fumlig som jag och dessutom har lite disciplin så går det säkert mycket bättre :-)
Men jag har provat att köra Stockholm Fotomaraton på fast brännvidd några gånger, dvs 24h på stan med samma bildutsnitt hela tiden. I början brukar det kännas lite handikappande när man sätter kameran mot ögat och märker att man står på fel ställe och missar bilder. Men efter ett tag lär man sig vilket utsnitt man får och ställer sig nästan automatiskt på ett bra avstånd utan att sätta kameran mot ögat. När man kommer till det läget blir det automatiskt mer fokus på bilden och känslan, snarare än hur man ska zooma för att få ett lämpligt utsnitt.
Så jag tycker nog det blir en frihet så fort man kommer över det skavande obehaget av att inte kunna zooma. I det läget skulle nog inte en zoom med fasta steg hjälpa, jag behöver enkelheten för att släppa zoom-sargen på riktigt.
Fasta gluggar ökar svårighetsgraden och därmed tvingas du vara mera närvarande i det du gör. Något som jag personligen tror gynnar kreativiteten.
Men med det sagt har såklart zoomen också sin givna plats.