SE BILDEN

Tack för kommentaren, Gunte!

Ja, det är många som är förvirrade kring detta med gatufoto. Lite oklart varför. För genren är ganska väl beskriven och har en tydlig tradition. Tack för din kommentar.

Håller med om mycket av det du skriver. För visst plåtas det som aldrig förr och visst riskerar många bra bilder/fotografer att drunkna i bruset. Det har kanske också blivit svårare att lyckas med gatufoto, vilket en del fotografer som hållit på länge brukar hävda.

Någon vetenskaplig definition av gatufoto känner jag inte till. Det handlar ju mera om vissa "spelregler" och att förhålla sig till en etablerad tradition. Tycker för övrigt att samtliga tre bilder som du länkade till ryms inom begreppet gatufoto.

Tack för din kommentar!

Fina bilder,det spelar ingen roll vad det kallas tycker jag. För min egen del så vill jag inte delas in i någon kategori eller måla in mig i något hörn. Mvh jari

Delar helt dina synpunkter!
Det kommer alltid finnas de som tror sig veta bättre.
Som fotograf tar jag de bilder jag tycker om. Tycker andra om några av mina bilder så blir jag glad.

End of discussion!

Mvh

Michael

Jag tycker att du blandar ihop äpplen med päron. Det här handlar om att kalla äpplen för äpplen. Jämför med Terje Hellesø. Det är möjligt att hans klipp och klistrande var konst, men det är inte naturfoto att klistra in vargar i en bild. Lika lite är det gatufoto när man arrangerar sina bilder.

Inom konsten är det faktiskt inte ovanligt med regler. Det finns konstnärskollektiv och strömningar som haft sina regler genom konsthistorien.

För övrigt tycker jag att Joakims inlägg är en del av en levande och utvecklande diskussion. Någon måste ju få tycka till om vad som händer.

Nu är det jag som inte förstår. Vad har förfalskade bilder men min kommentar att göra? Att förfalskade bilder knappast platsar i någon vanlig fotogenre är väl självklart, eller? Är för övrigt intresserad av att veta vilka regler som gäller för naturfoto, porträtt eller någon annan lämplig konstform. Modern musik eller modern konst tex, vilka regler gäller där? Och att man poängterar att man ska hålla sig till traditionen lockar väl inte till nyskapande och debatt?

Självklart får alla tycka till, även tycka det dom vill. Men det är stor skillnad på att påstå "där fotografi i stor utveckling definieras" eller att säga "där jag tycker fotografi i stor utveckling definieras", alltså stor skillnad mellan att veta hur DET ÄR och VAD JAG TYCKER. Många hälsningar

Tack för kommentaren, men du har förstått helt fel. Bortsett från att jag är en väldigt duktig gatufotograf och väl insatt i ämnet. I alla fall jämfört med dig.

För övrigt har du kommenterat ett inlägg som jag har skrivit i min personliga blogg. Det borde vara ganska självklart att jag här ger uttryck för mina egna åsikter och mitt eget tyckande utan att jag ska behöva påpeka det i var och varannan mening.

"..... i alla fall jämfört med dig....." Underbart! Undrar hur givande och utvecklande seminariediskussionerna blir. Många hälsningar och lycka till:-) / Björn T

Som man ropar får man svar.

Ett osmakligt jämförande Magnus.
/Erik

Vad är väldigt oroande? Kan du utveckla det lite mer? Oroande säger ju inte så mycket.

Mats - det er Joakim der synes det er så ororande - se rubrikken !!!
Mvh. Erik.

Kämpa, Lars Olov. Kämpa!

Tack för dina reflektioner, Gunnar!

Gatufoto kan ses som en del av motreaktionen mot pictoralismen och den sortens fotografi som strävade att efterlikna den målade konsten. Jag pratar alltså om det som kallas för Straight Photography och som slog igenom på allvar under 1930-talet. Utifrån det har gatufotot utvecklats och blivit en egen fotografisk nisch med fokus framförallt på det mänskliga tillståndet. Men basen är Straight Photography - att avbilda saker som de är.

Enligt min mening finns det bilder redan från början av 1900-talet som absolut kan jämföras med dagens gatufoton, så väsensskilda är de inte. Själva sättet att fotografera på har funnits i minst 100 år. Begreppet som sådant har funnits sedan 1800-talet, men med en delvis annan innebörd. Ursprunget till hur det används nu är väl från 1960-talet, eller något sådant.

För mig personligen handlar gatufoto fortfarande om Straight Photography. Där finns genrens själ. Så när jag ser att det kryper närmre och närmre pictoralismen, det uppställda och det konceptuella - då tar det emot :-)

Ja, absolut. Håller med dig om själva roten till det som utvecklades till gatufotografi även om jag nog skulle vilja flytta fram tidpunkten ett eller ett par decennier då gatufotografi blir ett begrepp i sig. Och visst finns det bilder från nittonhundratalets första hälft som kan definieras som gatufoto. Det är ju de bilderna som så att säga också är lite grann av förebilderna. Det kan kanske finnas en fara i att tillskriva en annan tid egenskaper som den inte hade. Här ser jag ett stort utrymme för lite folkbildning, på fotonivå. Det är möjligen en smått akademisk fråga som mer handlar om fotohistoria, vad vet jag.
"Street" och "gata" kan ge fotografi lite vinklade konnotationer och associationer till modebegrepp som "streetsmart" och liknande. Det är åtminstone min erfarenhet efter att ha lotsat en hel del gymnasiestudenter och andra in i den fotografiska världen. Och det är möjligt att det kanske är ett av hörnen i problemet som krånglar till det med pictorialism och tillrättalagdhet. Det finns säkert förväntningar som inte riktigt överensstämmer med vad Straight Photography, ursprunget egentligen innebär. Hoppas ni tar upp definitionerna kring dokumentärt foto och gatufoto i era workshops. Det finns uppenbart en kunskapslucka att fylla här.
mvh Gunnar S

Det kräves en hel del övning för att våga plåta okända människor i offentliga miljöer. Även väldigt rutinerade gatufotografer kämpar med det obehaget emellanåt.

Tiggare och utsatta undviker jag att fotografera, om det inte går att göra på ett respektfullt sätt. Men precis som du tycker jag att det ofta är tveksamt att ta bilder på andras misär. I alla fall om det bara sker för att få en bild som andra ska berömma.

Tack för kommentaren, Mikel!

Om man lägger sordin på sitt gatufotograferande i vilket hörn av gatufotograferandet har man ställt sig då?

Många gå stora gatufotografer har inte ryggat för gatans verklighet.

Jacob Riis runt år 1900 fotograferade missären i New Yorks lower east end och gav bl.a. ut boken "How the other half lives" , vilken resulterade till lagändringar för att lyfta folk ur deras boendemissär. Riis fotograferade folk på gatan och i hyreskasernerna.

Vivian Maier, Bresson...m.fl har inte blundat för gatans hela innehåll.

Kan det möjligen vara skillnad på gatufoto och dokumentär fotografi? I det senare fallet tar man ofta flera bilder av samma motiv för att ge en allsidigt belysande historia, i gatufoto fångar man ju bara ögonblicket, eller......?

Björn:

Man kan absolut fotografera det mesta. Och jag tycker inte att man ska rygga tillbaka för det jobbiga eller för misär.

Det jag personligen vänder mig mot är det slentrianmässiga knäppaste av exempelvis uteliggare, tiggare och knarkare bara för att de är lätta måltavlor. Speciellt om bilderna sedan blir väldigt stereotypa.

Fotografera gärna även dessa grupper, men gör det på ett extra medvetet sätt. Det handlar om utsatta människor. Alltså inte bara för att du vill slänga upp en bild på fejjan.

Per:

Ja, det är skillnad på gatufoto och dokumentärfoto, ungefär på det sättet som du beskriver.

Och då tycker jag nog att gatufoto ska undvika utsatta människor, men att dokumentärfotot är ett av många sätt att försöka förändra världen och göra den bättre för utsatta, vilket väl är ungefär samma spår som du är inne på Joakim.

Visst är det en knepig fråga, men det beror nog främst på att vissa har starka åsikter utan att ha orkat sätta sig in i ämnet på djupet. Och då syftar jag inte på dig.

Intressant tanke om att börja använda ett nytt begrepp. Skulle kanske kunna funka. Nick Turpin är ju inne på att kalla det för Candid Public Photography, för att klargöra vad det handlar om.

Men ännu bättre vore det såklart om de som absolut måste ta andra slags bilder helt enkelt slutar kalla det för gatufoto så att gatufoto kan fortsätta vara vad det redan är ;-)

Kul att du har anmält dig till workshopen. Vi kan säkert fortsätta diskussionen då.

Per, håller med om att det är att be om problem om man skapar en definition med specifikt innehåll och sedan ger den en benämning som är helt allmän och som för en oinvigda allmänhet betyder något helt annat.

Jämför gärna de återkommande ändlösa diskussionerna kring Fotosidans definition av "manipulerad bild"

Jag skulle vilja hävda att gatufoto är väl definierat. I böcker, i artiklar, i dokumentärfilmer och så vidare. Liksom i sin egen tradition och inte minst i vad det faktiskt består av. Du lär säkert känna igen ett gatufoto när du ser ett. Sedan är det såklart något luddigt i kanterna, som i stort sett alla konstformer är.

Håller för övrigt med om att det ofta saknas en berättelse. Eller ett avgörande ögonblick. Alltså något som sticker ut och som gör bilden intressant att titta på. Men samtidigt är det ju det som är så svårt att få till.

Tack för din kommentar!

Ja, det behövs oftast nån form av berättelse för att det ska bli intressant. Men det som ofta skiljer gatufotografi ifrån annan dokumentärfotografi, är att en gatufotograf oftast väljer att berätta nåt utifrån ETT enda fotografi, medan inom annan dokumentärfotografi, så använder man en hel bildserie för att göra sin berättelse (sen finns det så klart undantag - i t ex Robert Franks "The Americans", så finns det ju dels en berättelse i helheten, samtidigt som det finns en berättelse i varje enskild bild). Kanske det som gör gatufotografin så unik? Så svår, eller lätt, beroende på hur man ser på det?

Tack för din kommentar, Kicki!

Absolut - det kan säkert ligga något i det.

"Du säger det skall vara bilder tagna på gatan med ett poetiskt innehåll."

Svar, nej! Det har jag inte skrivit. Du blandar förmodligen ihop mig med någon av kommentatorerna ovan.

"Det är en kategori lika luddig som alla andra kategorier inom foto"

Håller inte med. Det är en rätt väldefinierad genre med ett tydligt ramverk runtikring.

Tack för din kommentar!

Tack själv, Anders!

I blogginlägget har jag gett min syn på detta med gatufoto och hur jag tycker att det bör vara, sedan har ett antal personer kommit med kommentarer som jag sedan har besvarat. Det är ju en stor del av själva grejen med just bloggandet, tycker jag.

Att skriva och formulera sina tankar tycker jag för övrigt är väldigt stimulerande. Under tiden du skriver kan saker hamna på sin plats. Och efteråt kan du gå tillbaka och se din egen utveckling över tid.

Men jag förstår vad du menar, ibland är det bästa att bara ge sig ut och göra sin egen grej. Mats Alfredssons beskrivning låter bra.

Inte för att jag vet vad det har med Joakims blogginlägg att göra, men fotograf är den som fotograferar. Sen kan man dela upp det i amatörfotografer och yrkesfotografer.

Hej Affe,
Du har sunda åsikter och i stort håller jag med dig. Bilder skall berätta något och personligen är jag svag för om det finns en knorr att fundera över.
Klapp till vovven
Bob

En konstform som lever och frodas kommer alltid att omgärdas av en pågående diskussion. Det är enligt min mening ett sundhetstecken. Den dagen vi slutar snacka gatufoto, då har genren förmodligen dött. Så ju livligare ämnet diskuteras, desto bättre, kan jag tycka.

Mycket av det du nämner om Bresson, Doisneau, Brassaï, och så vidare, faller väl utan problem under vad de flesta definierar som gatufoto. Så länge du avbildar en verklig situation gör det inget om det är människor som du känner. Eller om du ber någon stå stilla för att du ska kunna få till en bild utan rörelseoskärpa.

Problemet uppstår när vi tar steget över till det konceptuella bildskapandet. När du redan i förväg har en bildidé som du sedan förverkligar genom att konstruera en situation som aldrig skulle ha uppstått av sig själv och sedan kallar det för gatufoto. Det är bland annat vad jag syftar på i mitt blogginlägg och vad jag menar är en trist utveckling inom gatufotografin.

Sedan ser jag inte riktigt kopplingen mellan regler och tävling. Personligen ser jag gatufotografins regler (även om jag tycker att ordet "regler" inte riktigt är passande i sammanhanget) snarare som en styrka. Det hjälper till att avgränsa och skapa fokus. Det är snarare ett recept för att lyckas.

I övrigt håller jag med om vad du skriver.

Joakim, jag vet att det varit oändliga diskussioner här på fotosidan tidigare där det hävdats att man inte får känna de man fotograferar, att de man fotograferar inte skall vara medvetna om det att man definitivt inte får interagera på något sätt med de man fotograferar osv.

Med andra ord platsar inte mina nämnda fotografers bilder som gatufoton enligt dem som stått för dessa "regler" (ofta ganska hårt i bland annat gatufotopoolen genom åren). Sedan tror jag att de allra flesta har fotograferat "konceptuellt" om man menar att begreppet innefattar allt där man har en tanke om vilken bild man vill ta innan man tar den.

Men jag tycker också att det är trist om det blir en massa rena bildkreationer och iscensatta skapelser som kallas gatufoto, genren är för mig en gren av dokumentärfotografin.

Men jag tror att en väg framåt är att skapa underkategorier nu när genren blivit så stor. På samma sätt som naturfoto innehåller allt från mer konstnärliga bilder till ren avbildning av allt från landskap till skalbaggar utan att skalbaggsfotografen pekar finger åt landskapsfotografen och menar att hen inte håller på med "riktig" naturfotografi eller tvärt om. :)

Inser att jag inte uttryckte mig helt tydlig. Det är många kommentarer att svara på, så det blir lite rörigt i skallen. Eller mer än vanligt, i alla fall :-).

När jag menar en definition av gatufoto som de flesta ställer upp på så syftade jag inte på vad som diskuteras här på Fotosidan, utan hur det definieras av fotohistoriker, konstinstitutioner, och så vidare. Liksom av dem som håller på med gatufoto professionellt (eller hur jag ska uttrycka det) på olika nivåer.

Min egen åsikt är att du exempelvis både kan fråga om lov, be någon stå kvar i en position, eller plåta människor som du känner. Det är det arrangerade och idébaserade jag vänder mig emot och där är vi ju överens.

Gatufotografen Nick Turpin, som nämnts tidigare i tråden, är inne på ungefär samma linje: http://candidpublicphotography.com/

Men att Cartier-Bresson, Boubat, Ronis m fl ofta plåtade människor som ingick i bekantskapskretsen och ofta var medvetna om att han fotograferade dem, betyder ju inte att (just) dessa bilder är gatufotografier. Cartier-Bresson t ex tog ju en massa andra bilder, än gatufotografier, han plåtade ofta porträtt, på bekanta och kändisar. Det är ju långt ifrån alla hans bilder som räknas som gatufoton, även om man ofta ser honom som en gatufotograf.
Att det finns regler i pooler här på fs, som i t ex gatufoto-poolen, ser jag som naturligt, då den annars skulle drunkna i en massa bilder som inte har med gatufoto att göra. Sen kan jag ibland tycka att reglerna är lite snäva.
Däremot saknar jag en pool för vad Bengan brukar kalla för Straight Photography, bilder tagna rakt upp och ner, utan några krusiduller. En pool där jag tror att många av dina, Alf, och mina egna bilder skulle kunna platsa, oberoende av huruvida de är tagna på gatan, om det är bekanta eller främlingar på bilden, eller människor överhuvudtaget, osv.
Man försökte väl lite med det i Dogma-poolen, men det blev tyvärr lite för mycket fokus på vilken utrustning man använt sig av, vilket egentligen var precis tvärtom till vad som var huvudsyftet när gruppen bildades.
Men iaf intressant med en diskussion om gatufotografi, och som Joakim skriver, är det nog ett bevis på att gatufotografin intresserar många och är en konstform fortfarande under utveckling.

Joakim, det är lite det jag menar i mitt första inlägg att gatufoto är definierat på en väldig massa olika sätt beroende på vem som definierar. Jag har inte heller fotosidan som referens men även utanför fotosidan finns väldigt mycket åsikter om vad som är och vad som inte är gatufoto.

Och själva kärnfrågan i ditt eget inlägg handlar ju på sätt och vis om detta även den. Hur drar man gränsen mellan en "riggad bild" och en bild där man kanske bett en person att stanna upp eller liknande? Eller, vem har rätt och vem har fel när en massa olika viljor alla anser att de har rätt?

Jag menar inte att du har fel i ditt inlägg, men jag tror att det är ganska svårt att få till det eftersom genren är väldigt bred och svårdefinierad.

Som jag ser det och jag har skrivit om det själv tidigare handlar gatufoto mer om ett sätt att förhålla sig till eller leva sin fotografi (om man vill vara mer seriös), alltså mer en flanör med ett vaket öga och en alltid beredd kamera än att det handlar om en genre när det kommer till bilderna. Man kan definiera sig som (i huvudsak) gatufotograf, bilderna däremot kan ju variera från dokumentation av samtiden från gatan, lustiga/spännande/unika situationer fångade i steget, gatans poesi fångad genom ett stilleben...... varianterna är oändliga.

Och det är där jag tycker att man ofta går vilse: Man försöker göra ett förhållningssätt till själva fotograferandet till en genre för bilderna.

/Affe

Där har vi olika åsikter. Jag menar nämligen att det inte alls är definierat på en "massa olika sätt". I alla fall inte om du går till seriösa källor. Men visst, i hetsiga diskussionstrådar på nätet är det lite så.

Redan där uppstår ett problem: Vika är de allmänt vedertagna "seriösa" källorna?
En sak att jag och kanske många andra anser att det är vissa källor som är "seriösa" men det går alltid att hitta dem som hänvisar till andra källor som de anser som "seriösa".

Nu spelar ju inte detta någon roll för mig och såvitt jag vet har väl få av föregångarna, seriösa eller ej, brytt sig om att själva definiera sitt fotograferande så precist? Flera av dem har ju tvärtemot varit ganska benhårda på att inte vilja ha en stämpel på sin fotografi och sina bilder.

Du skriver tillexempel i din text att du tycker att arrangerade situationer, uppställda porträtt, bildserier, avsaknad av ett avgörande ögonblick, konceptuell fotografi och pictoralism inte hör hemma inom gatufotografin.

När det gäller arrangerade situationer så hör de givetvis inte hemma inom gatufotografin om man anser att gatufotografin är en gren av den dokumentära fotografin. Men även arrangerade bilder handlar ju om var man drar gränsen för arrangera (se nedan).

När det gäller uppställda porträtt så handlar det ju enligt ditt eget synsätt om en gränsdragning då du anser att det är ok att fråga om lov eller till och med be någon stå kvar i en position.

Avsaknad av ett avgörande ögonblick: Väldigt få av alla gatufotobider rymmer att "avgörande ögonblick" i den betydelse Cartier-Bresson la i begreppet vilket är det man ofta hänvisar till. Det C-B hänvisade till var när fångandet av bilden var så intuitiv så att bilden togs "automatiskt" helt utan någon föregående medveten aktiv handling, det handlade inte så mycket om själva bilden utan mer om känslan när den togs. Nu var det ju inte C-B själv som myntade begreppet utan det kom till i den engelska översättningen (om jag inte missminner mig) av boken "Images á la sauvette" som ju egentligen betyder "bilder i hastigheten" eller "bilder i steget" om man så vill. Sedan gillade C-B begreppet och började använda det själv, men han hänvisade som sagt mer till en känsla och refererade ofta till samma känsla som eftersträvas av bågskytten inom det japanska zeninfluerade bågskyttet Kyudo som det förklaras i Herrigels bok "Zen i bågskyttets konst" vilket var en bok han ofta refererade till när det gällde hans syn på fotografi och "det avgörande ögonblicket".

Bildserier kan ju vara en mängd olika saker, men många har ju tagit en serie bilder av en händelse som utvecklar sig på gatan och även publicerat dem som serier. Väldigt många har ju dessutom tagit och tar fler än en bild av ett motiv eller en händelse även om de senare publicerar en av dessa.

Vad gäller konceptuell fotografi så måste man nog definiera vad man menar med begreppet. Om man menar att "kontexten" är viktigare än själva bilden eller att fotografin styrs av tillexempel viljan att belysa olika sociala företeelser så är och var ju en stor del av gatufotograferna konceptstyrda i varierande grad.

Pictoralism kan ju även det ses ganska olika beroende på hur man tolkar begreppet. Att i efterbehandlingen försöka efterlikna en målning är ju en sak, att utnyttja ljuset och/eller objektivens "kvaliteter" när det gäller att få fram olika drömska eller "måleriska" effekter är ju en annan sak. Det senare utnyttjas ju ganska frekvent av de flesta även inom gatufotografi.

Nu tror jag egentligen inte att vi har så olika syn på gatufoto, det jag vill sätta fingret på är att det är väldigt knepigt att skriva om saker där man måste använda begrepp som dels kan betyda ganska olika saker för olika personer och dels där begreppen i sig själva är lika "luddiga" som det man med hjälp av deras innebörd försöker åskådliggöra.

Alf, du är en envis jäkel. Men på ett skönt sätt ;-)

Jag har skrivit ett blogginlägg där jag reflekterar lite över gatufotografin och vad jag tycker mig se. Det är ingen avhandling, ingen forskningsrapport, ingen heltäckande analys av läget - och heller ingen stridsskrift. Men visst, jag hade kanske kunnat formulerat mina exempel något tydligare. Men nu gjorde jag inte det.

Angående källor så tycker jag det är ganska enkelt att avgöra vilka som är seriösa och vilka som inte är det. Som jag har varit inne på tidigare så är det bland annat konstmuseer, uppslagsverk, böcker, artiklar från etablerade fototidskrifter och fotografer som ägnar sig professionellt åt gatufoto på olika sätt. Och bland dessa tycker jag faktiskt att synen på gatufoto är ganska enhetlig. Det är mest i diverse forumtrådar på nätet som det verkar vara väldigt svårt att enas.

Hursomhelst, ha en fortsatt fin kväll nu :-)

Tack för det, Ronny! :-)

Tack för din kommentar, Nils!

Jag tänker att en bild i sitt grundläge snarare redovisar något. Att berätta är i alla fall för mig något mer. Att det finns en genomtänkt tanke med varför man tog bilden som man gjorde. Och där kommer fotografens förmåga in i sammanhanget. Ungefär som att de flesta kan skriva en text, men långt ifrån alla kan formulera en intressant berättelse. Samtidigt håller jag med om att det inte räcker för att en bild ska bli riktigt bra. Mer krävs.

Regler behöver inte alls vara hämmande. Det är en vanlig missuppfattning. Tvärtom kan begränsningar göra dig bättre, mer kreativ och hjälpa dig hålla fokus. Ingen skulle förmodligen påstå att exempelvis fotboll skulle bli bättre och intressantare om det inte fanns några spelregler och en gemensam idé om vad sporten går ut på. Faktum är att det är just formatet och regelverket som gör fotboll intressant för så många.

Jag tror vi har olika uppfattning och man kan säkert hitta argument via olika jämförelser. Du jämför med fotboll och om vi säger att fotboll och fotografi är två former av sysselsättning. Om fotografen begränsar sig till att se bara sånt som kan rymmas inom en viss genre av fotografin, så kanske man kan jämföra det med att fotbollsslaget bara spelar en typ av spel oavsett vilket lag man möter. Det brukar inte alltid fungera så bra. Jag tror inte någon av de stora inom det man idag kallar gatufotografi, någonsin funderade på om det var just garufotografi de höll på med, eller om det de fotograferade skulle passa in i något slags regel- eller ramverk. Det enda de såg var bilder, och när de såg dom så tog de dom. De enda ramar de anpassade sig till var de ramar de såg i sökaren på sina kameror.

Och när det gäller berättandet så tycker jag inte man ska teknifieria eller akademisera det för mycket. Det är känslan det hänger på, förmågan att se och att återge det man ser i bild. Att berätta något är otroligt mycket olika saker och innehåller så otroligt mycket varierat när det gäller bild. Betraktarens känslomässiga förmåga spelar givetvis också in.

Fast det är inte alls vad jag menar, utan precis tvärtom. Utveckla gärna gatufoto inom de ramar som gör det speciellt. Men förvandla det inte till något annat.

Så för att jämföra med fotboll igen: ändra din taktik och strategi, gruppera laget på nya sätt, testa andra metoder, och så vidare. Men gör inte spelplanen rund och släng in ett bandylag på ena halvan och 25 konståkare på den andra för att sedan fortfarande kalla det för fotboll.

Jo jag förstår vad du menar.

Du hade rätt ;-)