SE BILDEN
SE BILDEN: Att gatufota gatutelefonerandet
Jag kommer ihåg första gången jag mötte en person som pratade i telefon på stan. Det var i mitten av 1990-talet under en promenad genom parken. Plötslig noterade jag en man som ljudligt och vilt gestikulerande tycktes konversera med sig själv. Min första reaktion var att det handlade om en mentalpatient på flykt från någon sluten anstalt.
Ja, det kändes allt lite konstigt i början när folk började telefonera på gator och torg men snart hade jag en egen ”nalle”. Minns inte modellen men det var en ganska klumpig Nokia av något slag. Det kändes i alla fall speciellt att ha telefonen med sig och jag kollade ständigt om någon hade ringt eller skickat sms.
Därifrån har utvecklingen gått framåt ordentligt, eller utför beroende på vem man frågar. Idag är mobiltelefonerna multimediamaskiner i fickformat och det minsta man använder dom till är förmodligen att ringa. Istället har de på många sätt tagit datorernas plats - och kamerornas.
Personligen tycker jag att det är en helt fantastisk grej med smått otroliga användningsområden. Jag har därför svårt att föreställa mig en tillvaro utan en modern smart telefon. Samtidigt kan det tveklöst bli för mycket av det goda. Ibland blir vi så inne i tekniken att vi förlorar kontakten med nuet och de människor som finns runt oss.
Som gatufotograf tycker jag att det är ett hyggligt kul fenomen att fotografera. Människor kan bli stående lite överallt stirrandes i sina telefoner och helt förlora sig själva. De blir som levande statyer nästan, eller åtminstone som de vore i en annan värld. Vem vet, kanske något som är värt ett litet fotografiskt miniprojekt framöver...
De varken ser eller hör något omkring sig :-)
Diskmaskinen är också en sådan grej som förändrar livet :-)
Första minnet av en mobiltalare var...i en slalombacke. Jag trodde personen brutit nåt ben..(funderade om jag skulle slita av honom en pjäxa...) .han låg fint på sidan i backen o talade i sin mobil. Helt nytt för mig.
Andra minnet var i ett pendeltåg, packat till bristningsgränsen. En mycket ung tjej talade Mycket högt om sina o sina kompisars kärleksupplevelser. Alla inklämda resenärer försökte krypa in i sina egna skinn.
Kommer inte ihåg om jag påpekade nåt om den högröstade informationen...
Att slippa leta efter söndersparkade telefonkiosker är skönt. Underbart att ha tillgång till telefonen vid mängder av tillfällen.../Ulla
Jag ser nästan monumentala bilder framför mig. Människor som statyer, installationer eller något sådant :-)